Ett av alla Riksdagens valfloskler för att få ut ungdomar i sysselsättning är LYFT. Jag inbjöds till info om detta idag, fast egentligen var det ingen inbjudan utan en befallning, för närvaro var ju obligatorisk.

Gävle Kommun är samarbetspartner och det erbjuds jobb inom äldreomsorg, förskola, skola, fastighetsskötsel osv. Inte en enda praktikplats inom kultur/media. Inte en enda som kräver någon form av de kunskaper som jag besitter. Men hej, det var lätt värt att dra på sig 100 000 i studieskulder för att ändå hamna bland 90:or som tycker att inventering låter krångligt och att det finns för få platser om man är med i belastningsregistret. Men också lätt värt att ägna en timme åt att lyssna på hur man ska bete sig på sin arbetsplats, att man behöver ha matlåda med sig första dagen och att om man är på dagis - så ska man klä sig efter väder. Bra. Där försvann all min självaktning. Där kom istället total förnedring och det känns som om golvet är i ögonnivå. 10 år gammal och lätt mentalt challenged. Det är jag det.

Men man ska ha bestämt sig innan man går därifrån vilken praktikplats man vill ha. Camilla Eriksson, 25 år, med 7 års erfarenhet av Photoshop och InDesign, som skrivit ett tiotal tidningar och broschyrer och tycker sig vara en ganska framåt och social person, sitter istället framför en Arbetsförmedlare och biter sig i läppen för att inte brista i gråt. Det nöjet vill jag iallafall inte ge dem. Och efter tre olika personer med tre olika svar, får jag äntligen gå därifrån med livet hängande på en skör tråd: arbetsintervjun på onsdag. Allting hänger på den. Antingen får jag jobb, 8-17 med fast lön, chans till utveckling och breddat kontaktnät, eller så får jag ringa tillbaka och säga att nej tack, jag vill inte vara med i ert dumma program, och sedan leva på existensminimum tills någon inser att jag är en tillgång. Eller är jag ens det? Det är svårt att säga efter idag.