De finns lite överallt. Som en påminnelse att "Hey, jag är faktiskt fortfarande här".
Men inget skall, inga tassar på parketten, inte en snarkning hörs.
Kröp på alla fyra på mammas vardagsrumsgolv igår, och skrapade ihop hår till en liten tuss.
Borrade näsan i den och drog in lukten djupt djupt in.
Där var den där ljuva doften, inte blöthundoset, bara precis så som hon doftade på halsen.
Jag kommer att sakna henne mer än vad man kan tro.

Men tack alla vänner! NI har verkligen varit till stort stöd med era vänliga ord.
Jag vet att det här är livets gång, men det gör ju ont ändå.



Nu ska vi invänta askan, sedan ta med henne till Blåsjön.
Där ska hon spridas inför vinden och återförenas med den natur hon älskar.

Tack för allt älskade vovve!