Ikväll tittar jag på:
Utlåtande kommer sen.
Rödgråten
Rekomenderar den iallafall allra hjärtligast: Hachiko: A Dog's Tale (av briljanta Lasse Hallström).
Biodags
Skrattsalva!
(Spola fram till ca 01:45 om du har dåligt tålamod :)
Jag kan skratta så att jag kissar på mig när han sitter med sprutan i bröstet och asgarvar. Top notch!
Hajar du??!
Marcus gjorde gopizza till mig, som hade världens huvudvärk tack vare det "fina" vädret. Till maten tänkte vi titta på film och valde med omsorg ut en hajfilm: Adrift. Trodde vi ja. 
Eftersom denna bild hörde till filmen (fortfarande TRODDE VI) så var vi förväntansfulla för hajattacker och "jaws -nutnutnutnut- musik". Tji fick vi. När eftertexterna rullade fram hade någon haj ännu inte skymtats. Liksom what?! Det är då jag inser att denna bild tillhör filmen Open Water (som vi för övrigt har sett och även den var en besvikelse) och jag inser med ens att det inte har kommit ut en vettig hajfilm sedan Hajen-filmerna. (Okej ettan och tvåan iaf.) Ett argt e-mail har iaf skickats till Film2Home-redaktionern och jag förväntar mig upprättelse.
Jag vill se blod, svett och tårar. OK?!
Om det finns NÅGON som har sett en bra hajfilm - PLEASE let me know. Jag är en sucker för Great Whites och människor som slits i stycken. Sådärja, nu har ni en superbra bild av mig som människa. Varseguuuuuu. Den bjuder jag på!
Girl in the park
Fredagskvällen skulle vara filmkväll. Men eftersom att vi åt middag klockan nio så blev det rätt sent och vi hann bara med en film. Jag och Caroline hade tittat på trailers hela dagen och var överens om att vi ville se en gråtfilm. Vi hittade Girl in the park, en film som handlar om en mamma (Sigorney Weaver) vars dotter blir kidnappad i lekparken. 16 år senare möter mamman en ung tjej som påminner om hennes dotter (sjukt snygga Kate Bosworth) och hennes värld blir lite uppochnervänd.
Så långt är allting bra. Men vi vet alla - är slutet dåligt lämnar filmen ett dåligt intryck. Och så mycket kan jag säga: att slutet var riktigt dåligt. Och inte heller fick jag gråta. Så nej. Rekomenderas icke!
Girl in the park - inte så bra som förväntats.
Yes Man
Som alla andra komedier är Yes Man något överdriven i vissa lägen, så även Jim Carrey, men säga vad man vill om den mannen - han har ett minspel som går till världshistorien! Så ja, bra film, bra kontenta och en del sensmoral. Helt klart sevärd!
För övrigt har Liams fläckar tonat ner sig något, så är de borta imorgon behöver vi nog inte ringa veterinären. Våra misstankar går till knottbett eller myrbett nu, efter att ha gått igenom gårdagens händelser i detalj. Marcus hade även några förslag på nytt sköljmedel och laktosintolerans, men de är nog inte så troliga.
Nåja, nu blir det nattinatt för imorgon ska jag och kusin Caroline ha en heldag med shopping (dock inte för min del), lunch, hundmys, slingning av hennes hår och kanske en härlig Chickflick på kvällningen. Mysigt!
Marley & Me
Trots de något låga betygen från kritikerna, måste jag säga att jag tyckte att den var superbra. Kanske inget toppbetyg, men helt klart sevärd! Och för mig som nyligen avlivat en hund, var den spot on! (Ja, jag grät floder.) Och nu måste jag verkligen läsa boken, även om man i vanliga fall brukar göra det i omvänd ordning. (Det gör inte jag efter jag först läst "Mannen som kunde tala med hästar" och sen såg filmen. K-a-t-a-s-t-r-o-f ).
Liam sov med huvudet på Marcus lår under hela filmen..
Heta Heath
Candy är nämligen en Australiensk drama med underbara Heath Ledger (varför, varför finns du inte kvar?) i huvudrollen. Den handlar om kärlek, passion och mängder av knark, och den är helt underbar! 7,1 har den fått på IMDB men jag skulle nog gärna vilja ge den en 9. Så är du sugen på att se Heath i sitt esse och gärna gråta en skvätt - se candy. Varning dock om du är blödig för jag tyckte att det var väldigt jobbigt att se honom knarka med tanken på hur han avslutade sitt liv...
"We're the coolest people in Mc-Donalds"!
Ett fördomsfullt folk
Ja. Såg som sagt Patrik 1,5 igår. Många välbehövda skratt och en charmig film allt som allt.
Men ändå. En liten klocka i mig ringde under hela föreställningen, och desto högre under de få intima scener männen emellan. Kommentarerna under dessa tydde nämligen på allt annat än de fördomsfria svenskarna.
Fnitter och genans när karaktärerna i filmen kysste varandra djupt och lättade suckar när en påbörjad sexscen fadats ut.
Pinsamt tycker jag. Att man väljer att gå på en film 2008 som handlar om bögar och deras rätt till adoption, och sen sitta där och skämmas. Då behöver man väl inte gå alls?
Mjah, något obehagligt, men inte tillräckligt för att ta bort den varma känslan filmen ingav.
Och mamma och syster såg också nöjda ut, så det var ett gott betyg.
Men spännande ändå.
Hur vi fördomsfria kan vara så fördomsfulla.
Jag menar "Jag är inte rasist men..."
Bara fruktansvärt obehagligt
Jag och Karln skulle se film igår: The Girl Next Door (2007).
En av kommentarerna från en tidigare tittare var "Don´t watch this with a girl".
Men vaddå? Jag är väl tuff? Jag, som gråter till Oprah och Extreme home makeover, jag som får ett mentalt breakdown om det inte finns lakrits hemma när det är pms-dags (som det nu också så lämpligt är.)
Hur som helst, filmen sattes på. Lakrits till fröken Tuff och så långt allting gott.
Men! det dröjde inte länge innan filmen tog en hastig U-sväng och blev rent ut sagt VIDRIG! Tortyr av en ung tjej är inte min bild av en mysig film. Nej den var fruktansvärd och obehaglig, men samtidigt välgjord med bra skådespeleri. (Jag ville iallafall hugga av huvudet på "Aunt Rose", upphovsmakaren till tortyren.)
Illamåendet stod mig upp i halsen. Det goda lakriset fick ligga kvar i sin skål, och under de värsta scenerna befann jag mig på toaletten med fingrarna i öronen. När filmen var slut var även Karln berörd och illa till mods. Det kanske också hade något att göra med att hans pms-iga sambo snorade, hulkade och grät mascara på hans t-shirt även en halvtimme efteråt. Så OK. Jag är kanske inte så tuff after all...
