Ja. Jag inser att jag nog går i mina föräldrars fotspår.
Blir så där som jag aldrig ville. Oh don't we all?

Samtidigt som jag vill klättra, komma upp i karriären och känna mig tillfredsställd med mitt yrkesval, så måste jag stanna upp och fundera - till vilket pris? Min far, arbetsnarkomanernas arbetsnarkoman, lever idag vid 50 års ålder ensam och har massor med pengar på banken till ingen nytta. Mamma lärde sig slå av på takten, men kanske för sent, då en borreliainfektion har gjort henne halvt rörelsehindrad. Min syster försöker kombinera mammarollen med karriärskvinnan och jag själv är en tråkig sambo och en dålig kompis till de få vänner som står kvar. Jag vill inte vara en tråkmåns, men mitt yrkesval är en så stor del av vem jag är, hur ska jag kunna bara slå av på takten?

Okej, bloggens tråkigaste inlägg so far, men jag är 23 år gammal och inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra med mitt liv. Satsa? Ut och resa? Nöja mig? Gå vidare? Börja om? Stanna upp och bli en i mängden?

Nej, i detta läge säger jag som Pippi: "Snälla lilla krumelur, jag vill inte bliva stur"!