När jag är sämst. Verkligen sådär "jag grinar för vad som helst idag" och "jag orkar inte ens resa mig från den här soffan". Då är Marcus bäst. Då håller han om mig tills han somnar och då går han till affären eller ställer sig vid spisen och ser till att jag åtminstone får något i mig. Jag tror att han är min bästa sida. Särskilt de här dagarna. När jag bara är en katastrof.

Jag har fått utökad sjukskrivning men ingen kuratortid.
Jag älskar verkligen primärvården. Och nu måste jag ringa jobbet och berätta vilken katastrof jag är, samtidigt som Marcus står och gör kesomackor åt mig. Ja, nog kompletterar han mig alltid...