Det blir soffläge ikväll. Min hals vill inte svälja och min panna är het. Jag känner mig ensam och övergiven och sådär man gör när man har pms (vilket jag såklar inte har). Men tack och lov för Liam. Han kryper ner i mitt knä och duttar med nosen när han inte får tillräcklig med uppmärksamhet, och får mig att känna mig behövd. Ovillkorlig kärlek kallas det och i dessa tider behövs det. Minst sagt.