Ja, här sitter man och bloggar i lugn och ro medan Marcus och Liam är ute och gör nattkisset. Ja, Liam alltså, inte Marcus. Så kommer dom in, Marcus med Liam i famnen och han utbrister (återigen Marcus, inte Liam): Hörde du inte hur han skrek? (Eh, näh, vaddå - jag bloggar ju?) Liam har tydligen fastnat med svansen i dörren och skrikit som en stucken gris. Panik. Rädsla. Är det så här det är att vara småbarnsförälder? Letar efter källan till smärtan på min lilla bäbis. Ser blod.  Är den av? Ser paniken hos Marcus. Nej, verkar inte vara trasig. Ringer mamma. Får till svar att göra ett eget bandage. Klipper en strumpbyxa (vilken ska jag välja? Inte de lila - de vill jag kanske ha på mig igen). Säger åt Marcus (något vit i ansiktet) att hämta tejp. Maskeringstejp och nylonstrumpa ska väl få Liam att sluta slicka blod? Håll Liam, säger jag sammanbitet och försöker få "bandaget" på plats. Ja! Sådärja. En godis till Liam och en suck av lättnad hos oss. Liam reser sig och bandaget trillar av.

Nu ligger han iallafall i soffan och ser lugn ut. (Liam alltså, inte Marcus) Andra krisen är avklarad (den första - när analkörtlarna var fyllda med vätska behöver vi inte gå in i närmare detalj på). Om han har ont i morgon trippar jag över till veterinären så de får kika på det, men puh.

Jag tror inte jag vill ha barn.