Jag var förresten lite upprörd i gårdagens inlägg, som ni kanske märkte. Jag vill bara påpeka att min man klarade ur sig den situationen galant. Ett fint "förlåt"sms, en stor påse med lakrits och ett skinande rent kök i morse eliminerade hans minuspoäng från tidigare. Han är bra min man, bättre än jag ger honom credits för ibland. För ingen annan skulle orka med mig när jag är på mitt ...eh... "känsliga" humör.

Jag: Jag tror det börjar synas att jag är på väg ner i vikt.
M: Ja, det gör det gumman. På rumpan också.
Jag (utbrister i storgråt): Vad säger du?! (buhu) Är min rumpa liten nu?! (buhu) Den är ju det enda jag är stolt över. (buhu igen.)
M: Men älskling, det var inte så jag menade. Jag menar att den har blivit rund och fin.
Jag: (snörvel) Jaha. Ok. Ja, då så...

Som tur var är pms:en över och förlovningsringen fortfarande på, så jag måste ju vara bra emellanåt.