Jag börjar faktiskt lessna. Att det finns någon man älskar så mycket som inte verkar förstå. Jag försöker med allt för att få lite tid men den verkar inte räcka till mig. Inte helhjärtat. Och jag tröttnar på att ringa. På att besöka. På att fråga om middagar, promenader, hjälp (egentligen inte för hjälpens skull utan för umgänget) och jobb.

Aldrig någonsin har min far exempelvis ringt mig eller min syster och frågat om vi vill komma över på middag eller fika. Aldrig. Och idag glömde han bort mig. Att jag skulle komma över. Men i lördags hade han ju faktiskt tid att plocka svamp, men eftersom det drog över tiden hann han inte med middag - man måste ju jobba. Jojo, vi har alltid fått veta vilken plats i ordningen vi har...