Mhm. Pia på jobbet visade mig hur man kan ändra teman, och lägga till applikationer på firefox (mozilla). Det finns hur mycket smurtiga saker som helst. Jag har bland annat lagt till markering utav ord och fraser, pipett (så att man kan ta reda på färger på en hemsida) och ändrat min webbläsare till svart. Fancy.

Finns hur mycket roligt som helst. Det är bara att tanka ner det som man tror sig få användning för. Tror min nästa add on blir Engelsk ordbok. Svinbra. Och dessutom i jobbsyfte. Så då kan jag ju nästan säga att jag gör nytta på jobbet.

Vilket jag dock inte gör om jag sitter och bloggar, så I'll see ya!

Gårdagen skulle ju bli så bra. Middag hos farmor och farfar. Smaklökarna fick det att vattnas i munnen. Även äppelpaj stod uppdukad och hemgjord äppeljuice hälldes upp i glaset. Och vad händer? Jag får akut ont i magen och illamående, måst eåka hem och vila, och missar allt det goda. Senare på natten var det feberfrossa och huvudvärk till tusen. Stort jävla BLÄ, måste jag säga. Att kattfan väcker en halv fem på morgonen med att jama och krafsa på dörren gjorde inte saken bättre.

Behöver jag tillägga att den här dagen suger?

Och inte såg jag det omtalade bankrånet heller, bara alla andra som såg det. Ja, vi sitter i stort sett ovanpå Nordea, där två pojkspolingar försökte sno åt sig pengar idag. De blev stoppade av en tant med handväska och sedan tagna av polisen. Själv höll jag på att ramla ut genom fönstret i mitt försök att se vad som stod på, men nej. Så ni får väl göra som jag: läsa artikeln på GD. Vardagsdramatik på hög nivå. Sånt gillar jag.

Vad jag mer gillar är att det blir tjejkväll med Sex and the city-filmen och DH idag. Tyvärr saknar vi en viktig länk, lovely lottson, men vi får göra vårt bästa att upprätthålla hedern i den obligatoriska tjejtisdagen. Det passar dessutom mig perfekt i det underbara pms-humör jag har idag. Men som nån av de där svenska smörsångarna brukar sjunga "I morgon e en annan daag"

Jag har fått en liten rebounder. Hon heter Soja och kan inte på något sätt mäta sig med min underbara Ronja, men hon är likväl ett fint litet  tillskott i familjen. Egentligen är hon Karlns föräldrars katt, men just nu är hon mest min. Hon har en liten egenhet att placera sig på de mest konstiga ställen, och i de mest konstiga positioner. Men mysigt är det när hon kommer och lägger sig på magen och kurrar lite sådär på morgonkvisten. Jag som har haft så svårt för katter, börjar äntligen inse tjusningen. Here's why...

Igår blev det lite vin och lite mys. Fröken Fridén och Mayflower var här och det var ny klubb på Goya att besöka. Vilken flopp dock. Jag och Karln ångrade oss genast, när vi steg in i värmen och möttes av ett klientel som... ja, milt uttryck inte föll oss i smaken. Flickorna höll med och det bidde hemgång. Eller för min del, hemstapplande. Mina nya skor från gojane gjorde killeront, men oooh vad jag älskar dom. Passade på att att fota lite i höstnatten. Mys!

...Män och kvinnor.

 Fick ett presentkort på en pocketbok av far.
Jag som har så svårt att förstå mig på varför Karln gör som han gör ibland,
och jag har insett att han tycker likadant. ( Ehrm. Ja, fast om mig förstås. )
Därför valde jag boken "Varför kvinnor alltid kommer ihåg och män
alltid glömmer".

Ska bli spännande att se om vi kan lära oss något utav den. ?
Ska ge mig på den så fort det värsta musikintresset lagt sig.
Med andra ord kan ni få vänta ett bra tag innan recensionen kommer...

Det är ju inte för inte jag är en teknisk katastrof.
Trodde jag hade installerat allting rätt och kopplat in rätt sladdar på sätt ställe.
Men ... NJAE! Någonting verkar felkopplat och jag kan bara inte förstå vad som är fel.
Så det bidde ingen inspelning igår, men kära Joakim ska få fixa steken.

Jocke är musikmannen in mitt liv, precis som min Karl så klart är Mannen i mitt liv (han satt för övrigt tålmodigt bredvid medan jag svor och hade mig igår kväll). Jag har även Teknikmannen i form aw Wikan, som visserligen lyckades ge mig virus, men som alltid kommer springande när jag har trouble med datorerna. Ja. Sen är det Snickarmännen i form av far och svärfar, som har gjort det möjligt att vi har det så fint som vi har det hemma. Ska för övrigt ladda upp lite bilder på lägenheten snart. Och inte att förglömma så har Marcus förutom titeln Mannen med stort M också titeln Målarmannen i mitt liv. De kunskaperna ska han få använda snart, för jag vill ha lila i köket. Fresh!

Ja. Jag gillar männen i mitt liv helt enkelt!

Jeah Baby Jeah.
Nu ska det göras musik för hela slanten.
Jag har nämligen varit på Musikbörsen idag och köpt mig en hobby.
Eller utvecklat den befintliga kanske man ska säga.

Shoppat för den lilla summan av 3500 kronor.
Blev många fina grejjor att spela in och skapa musik med.
Jag längtar tills jag får komma hem och installera allt.

Hihi.

Jag känner mig levande igen!

Ja. Såg som sagt Patrik 1,5 igår. Många välbehövda skratt och en charmig film allt som allt.
Men ändå. En liten klocka i mig ringde under hela föreställningen, och desto högre under de få intima scener männen emellan. Kommentarerna under dessa tydde nämligen på allt annat än de fördomsfria svenskarna.
Fnitter och genans när karaktärerna i filmen kysste varandra djupt och lättade suckar när en påbörjad sexscen fadats ut.
Pinsamt tycker jag. Att man väljer att gå på en film 2008 som handlar om bögar och deras rätt till adoption, och sen sitta där och skämmas. Då behöver man väl inte gå alls?

Mjah, något obehagligt, men inte tillräckligt för att ta bort den varma känslan filmen ingav.
Och mamma och syster såg också nöjda ut, så det var ett gott betyg.

Men spännande ändå.
Hur vi fördomsfria kan vara så fördomsfulla.
Jag menar "Jag är inte rasist men..."

Nu ska jag bege mig från kontoret och möta upp min mor och syster.
Först blir det lite käk på George och sedan biomys. Patrik 1,5 är det tänkt att vi ska se.
Återkommer om betyg, men jag ska medge att jag är rätt förväntansfull.

Efter de senaste dagarnas sorg kan vi alla tre behöva få använda skrattmusklerna, så vi får hoppas på humor på hög (läs: låg) nivå.

Som en annan filmskådis brukar säga I'll be back!

Näe. Kanske inte.

Två vita liljor och en resa till Paris belönades med... Sallad från Coffe By George.
Måste medge att jag är något besviken.

Men män är från mars och kvinnor från venus.
Uppenbarligen.

Puss!

De finns lite överallt. Som en påminnelse att "Hey, jag är faktiskt fortfarande här".
Men inget skall, inga tassar på parketten, inte en snarkning hörs.
Kröp på alla fyra på mammas vardagsrumsgolv igår, och skrapade ihop hår till en liten tuss.
Borrade näsan i den och drog in lukten djupt djupt in.
Där var den där ljuva doften, inte blöthundoset, bara precis så som hon doftade på halsen.
Jag kommer att sakna henne mer än vad man kan tro.

Men tack alla vänner! NI har verkligen varit till stort stöd med era vänliga ord.
Jag vet att det här är livets gång, men det gör ju ont ändå.



Nu ska vi invänta askan, sedan ta med henne till Blåsjön.
Där ska hon spridas inför vinden och återförenas med den natur hon älskar.

Tack för allt älskade vovve!

Strax efter elva idag somnade hon in, vår tappra älskling.
Inte ett pip, inte ett motstånd, bara lugnt och stilla.
Det är en fruktansvärd smärta som infinner sig just nu,
men en glädje åt att hon har det mycket bättre nu.
Hon har sannerligen varit det bästa av det bästa!

Sov gott älskling.

Ja. Jag inser att jag nog går i mina föräldrars fotspår.
Blir så där som jag aldrig ville. Oh don't we all?

Samtidigt som jag vill klättra, komma upp i karriären och känna mig tillfredsställd med mitt yrkesval, så måste jag stanna upp och fundera - till vilket pris? Min far, arbetsnarkomanernas arbetsnarkoman, lever idag vid 50 års ålder ensam och har massor med pengar på banken till ingen nytta. Mamma lärde sig slå av på takten, men kanske för sent, då en borreliainfektion har gjort henne halvt rörelsehindrad. Min syster försöker kombinera mammarollen med karriärskvinnan och jag själv är en tråkig sambo och en dålig kompis till de få vänner som står kvar. Jag vill inte vara en tråkmåns, men mitt yrkesval är en så stor del av vem jag är, hur ska jag kunna bara slå av på takten?

Okej, bloggens tråkigaste inlägg so far, men jag är 23 år gammal och inser att jag inte har en aning om vad jag ska göra med mitt liv. Satsa? Ut och resa? Nöja mig? Gå vidare? Börja om? Stanna upp och bli en i mängden?

Nej, i detta läge säger jag som Pippi: "Snälla lilla krumelur, jag vill inte bliva stur"!

Äntligen.

Efter månader (år) av torka och brist på inspiration har musiken kommit tillbaka till mig; till öronen, till hjärtat och till händerna som är såriga efter gitarrspelandet de senaste dagarna. Det var filmen Once, som gav mig inspirationen tillbaka, och jag minns äntligen hur det är att skapa magi.

Okej, med mitt ringrostiga gitarrspelande och halvfalska röst blir det kanske inte så jäkla många Hallelujah-moments, men känslan finns där. Passionen och kärleken likaså.

Nu saknar jag dock det ljuvliga ljudet av ett piano och har därför bestämt mig för att min enda önskan i 23-års present ska bli ett elpiano. Ett litet, som går att koppla till datorn - och sen, sen ska ni få se på Elkas comeback. (hrm... debut)

It's time to create some magic!

Ja. Klaga inte på utseendet på bloggen.
Jag försöker leka, men inser att jag verkligen måste jobba, så bloggen får se ut lite som ett renoveringsobjekt så länge.

Ha förtröstan mina vänner.

Okej. Det har klagats på mitt bristfälliga bloggande och jag är en sucker för krav, så here it goes:

Jag har varit dödssjuk en längre tid. Ja, det vill säga feber och förkylning och därmed sängliggande (läs: soffpotatis) i fyra dagar. Nu är jag dock på benen och har ett sjuhelvete att hinna ikapp allt jobb jag missat under mina dagar av greek-onetreehill och the hills maraton. Vaddå - det är väl iallafall bättre än Days of our lives och Hem till gården?

Men en bloggpaus har väl ingen dött av? Eller fått sparken för? Väl..?

Hur som helst har jag efter mina senaste månader av konstant jobb tagit förnuftet till fånga och bestämt mig för att spendera lite pengar och lite tid på mig och mitt förhållande. Det vill säga kompensera min fästman för min brist på engagemang senaste tiden. Därför är nu en resa till Paris bokad. Merci beoque! (förlåt för min franska stavning)



Den nionde oktober (också känd som fröken Erikssons födelsedag) bär det av till Paris och Hotel Victor Masse i Montmartre. Det ska vankas långa promenader, romantiska middagar och plenty of shopping. Fint! Hoppas fransmännen talar bättre engelska än myten berättar, för min franska är så knapphänd att teckenspråk nog funkar bättre. (Om inte volevou coche avec moi sesoar och un paquette cigarette sil voplaaaai fungerar överallt? Nä, trodde väl inte det heller.)

Nä, det ska nog gå bra och det ska bli helt underbart. En romantisk weekend i Paris kan väl aldrig sitta fel?
Någon som har tips på sevärdheter och annat som bara inte får missas? (Sacre cour och Louvren är redan bokade!)

Au revoir!