Liam är så duktig. Han bär själv sitt ben från Zoo och hem varje gång vi har varit där och handlat. Det är inga problem att ha honom okopplad för han bryr sig inte om något annat än benet. Idag stannade det folk och pekade och log åt Liam där han spatserade så stolt. Är det det här som kallas moderskänslor?

Jag hade en favoritbok när jag var liten, den hette Lisen kan inte sova och handlar om en liten tjej som inte kan sova utan sina gosedjur. Men till slut har hon så många gosedjur att hon själv inte får plats i sängen. Ungefär den känslan fick jag idag när jag fann Liam i denna position. Liksom, varför inte bara sparka ut bollen?

Igår var super. Barnen (det vill säga Liam och Doris) lekte mot alla odds med varandra och vi vuxna (fyra vinberusade 20+) spelade Med andra ord och sjöng Lips. Tävlingsmänniska som jag är lämnar jag resultaten utanför. Det hör liksom inte hit... (bara när jag vinner).
 

Klockan var närmare halv fyra innan vi kom i säng och Marcus, som skulle jobba, försov sig i morse. Själv har jag tagit en långprommis i vårvädret och ikväll ska vi vara barnvakt åt Melina. Ska bli skönt att bara slappa, tänkte jag först men om jag känner henne rätt så blir det full fart! Liam däremot verkar helt utslagen idag. Tror Doris hetsade slut på honom!

Ja, här sitter man och bloggar i lugn och ro medan Marcus och Liam är ute och gör nattkisset. Ja, Liam alltså, inte Marcus. Så kommer dom in, Marcus med Liam i famnen och han utbrister (återigen Marcus, inte Liam): Hörde du inte hur han skrek? (Eh, näh, vaddå - jag bloggar ju?) Liam har tydligen fastnat med svansen i dörren och skrikit som en stucken gris. Panik. Rädsla. Är det så här det är att vara småbarnsförälder? Letar efter källan till smärtan på min lilla bäbis. Ser blod.  Är den av? Ser paniken hos Marcus. Nej, verkar inte vara trasig. Ringer mamma. Får till svar att göra ett eget bandage. Klipper en strumpbyxa (vilken ska jag välja? Inte de lila - de vill jag kanske ha på mig igen). Säger åt Marcus (något vit i ansiktet) att hämta tejp. Maskeringstejp och nylonstrumpa ska väl få Liam att sluta slicka blod? Håll Liam, säger jag sammanbitet och försöker få "bandaget" på plats. Ja! Sådärja. En godis till Liam och en suck av lättnad hos oss. Liam reser sig och bandaget trillar av.

Nu ligger han iallafall i soffan och ser lugn ut. (Liam alltså, inte Marcus) Andra krisen är avklarad (den första - när analkörtlarna var fyllda med vätska behöver vi inte gå in i närmare detalj på). Om han har ont i morgon trippar jag över till veterinären så de får kika på det, men puh.

Jag tror inte jag vill ha barn.

Liam blir lätt väldigt manisk i sina "leksaker". Sist var det en stor isbit som han bar från pappa och hem, och som han absolut ville ta med sig in i trapphuset. Och tidigare idag var det ett stort cykeldäck som han frenetiskt försökte döda. Och han ser faktiskt lite mordisk ut, men jag kan försäkra er om att han egentligen är väldigt snäll, bara lite ivrig?

Ser även att han behöver klippa klorna igen. Damn.

Han tycker också att han får alldeles för lite mat:



Men vi tycker nog mest att vi behöver träna bort hans tiggerier...

Det blir soffläge ikväll. Min hals vill inte svälja och min panna är het. Jag känner mig ensam och övergiven och sådär man gör när man har pms (vilket jag såklar inte har). Men tack och lov för Liam. Han kryper ner i mitt knä och duttar med nosen när han inte får tillräcklig med uppmärksamhet, och får mig att känna mig behövd. Ovillkorlig kärlek kallas det och i dessa tider behövs det. Minst sagt.