Ja, eller guuud vad det blåser. Och jag sitter inne och försöker skriva tråkiga artiklar, men det slutar allt som oftast att jag surfar in på lite bloggar, letar efter resor och kastar bort lite tid på facebook.

Är det något jag behöver så är det självdiciplin. Någon som har något bra tips?

Så det är tydligen våffeldagen idag. Men det kommer inte att serveras några hjärtan med sylt och grädde på Valbogatan idag. Dels för att vi inte äger något våffeljärn, dels för att fröken Milla har börjat med diet. Jag försöker ge mig på ISO-metoden (Fredrik Paulúns påhitt) och har fått (tagit?) en egen hylla för min mat i kylskåpet.

Det känns dock inte som någon större uppoffring (eftersom jag bara saknar socker när jag har PMS) förutom mina morgonmackor. De fick ryka. Istället blir det kokt ägg, avocado och keso. Helt okej.

Och till lunch idag blev det benfria fläskkotletter med linssallad och apelsin. Riktigt gott måste jag säga. 

Liam är så duktig. Han bär själv sitt ben från Zoo och hem varje gång vi har varit där och handlat. Det är inga problem att ha honom okopplad för han bryr sig inte om något annat än benet. Idag stannade det folk och pekade och log åt Liam där han spatserade så stolt. Är det det här som kallas moderskänslor?

Jag hade en favoritbok när jag var liten, den hette Lisen kan inte sova och handlar om en liten tjej som inte kan sova utan sina gosedjur. Men till slut har hon så många gosedjur att hon själv inte får plats i sängen. Ungefär den känslan fick jag idag när jag fann Liam i denna position. Liksom, varför inte bara sparka ut bollen?

Igår var super. Barnen (det vill säga Liam och Doris) lekte mot alla odds med varandra och vi vuxna (fyra vinberusade 20+) spelade Med andra ord och sjöng Lips. Tävlingsmänniska som jag är lämnar jag resultaten utanför. Det hör liksom inte hit... (bara när jag vinner).
 

Klockan var närmare halv fyra innan vi kom i säng och Marcus, som skulle jobba, försov sig i morse. Själv har jag tagit en långprommis i vårvädret och ikväll ska vi vara barnvakt åt Melina. Ska bli skönt att bara slappa, tänkte jag först men om jag känner henne rätt så blir det full fart! Liam däremot verkar helt utslagen idag. Tror Doris hetsade slut på honom!

Det blir en tidning. Det blir några artiklar. Och det blir en deadline! Jag känner mig redan uppfylld av kreativitet och lust. Jobbajobbajobba. Det är ju sånt här jag ska göra.

Nu promenera. Självkänslan ska öka och vikten minska!

På torsdag åker jag, Marcus, Maja och Stefan till grabbarna grus (Simon och Jocke) i Kläppen. Vi blir där till på måndag och ska åka massa bräda och pulka,  spela spel och dricka alkohol och bara ha det mysigt!

Jag bävar mest för att lämna bort min lilla bäbis i fyra dagar, men det ska nog gå bra. På ett sätt ska det faktiskt bli skönt att slippa ha ansvar och planera promenader för en stund.

Andra planer måste man dock göra nu, för det ska tvättas och packas, skrivas inköpslistor och försöka monteras på takbox. Får se om datorn får hänga med upp till fjällen, kameran gör det garanterat, så ni får se hur vi har det!

För tio-femton år sedan såg jag en film som handlade om katolska kyrkan (The Boys of St. Vincent) .Där ofredades barn sexuellt av prästerna och jag minns illamåendet och äcklet över det hela. Sedan dess har jag varit en stark motståndare av pedofili och det finns egentligen ingenting som gör mig mer ledsen och arg än när jag hör om vuxna människor som utövar sin makt mot hjälplösa barn.

Och så ikväll visade SVT 1 dokumentären "Fräls oss ifrån Ondo". Och illamåendet sköljde över mig än en gång. Hur den katolska kyrkan, med påven i tätet, kan skydda brottslingar som Oliver O'Grady är för mig helt otänkbart! Kan dock rekommendera alla att se dokumentären, för den var väldigt skickligt gjord och mina ögon är ännu mer svullna nu. Om jag kunde så skulle jag verkligen skära ballen av den där Oliver och sätta en kula i pannan på honom. För till råga på allt han har gjort, alla barn han har ofredat och våldagit, alla liv han har förstört - så verkar han inte förstå att han har gjort något fel.?? Och dessutom fick han bara sju års fängelse och lever därmed fri idag. Han gå på gatorna i Irland, som om ingenting hänt och samtidigt utövar tiotusentals andra katolska präster sin pedofili ostört världen runt. Det gör mig så arg att jag kokar!!!

Det är jag det. Camilla. Som tydligen betyder Hjälpsam. Otippat liksom. I sann familjeanda har mormor och morfar och farmor och farfar redan ringt och grattat. Haha. Det är nästan lite fånigt det där med namnsdagar egentligen. Men vaddå - mamma köpte en present till mig på Body Shop. Jag vet visserligen vad det är, men ändå :)

Har hunnit shoppa också (för det är jag värd) men bilder på det kommer upp senare, för nu ska jag ut och promenera med vovve och pappa. Tjing!

Jag vill flytta. Jag kan inte bo kvar här om den där ordföranden ska trycka ner mig varenda gång han är här. Vad i helvete gör det om hunden kissar på gården???!  Ja. Nu har jag skaffat mig en fiende också. Men allvarligt talat har han varit fientligt inställd till oss från början. Eller vad sägs om telefotrakasserierna när vi var utomlands liksom? Näh, jag mår psykiskt dåligt av den människan! Han suger ut min energi och borde lägga sin på viktigare saker.

Punkt.

...behöver inte vara desperata längre, för om två timmar kör vi igång igen. Jah! Bara Lotta som saknas (precis som förra säsongen), men jag ska sända henne en tanke när vattenkokaren går igång.

Trots att Marcus är ledig slutar det alltid med att jag får avsluta frukosten själv. (Denna gång med datorn). Själv tar han sin kaffekopp med sig in på toaletten och blir kvar där ett bra tag. Alltså - både otrevligt och ofräscht.

Ja, här sitter man och bloggar i lugn och ro medan Marcus och Liam är ute och gör nattkisset. Ja, Liam alltså, inte Marcus. Så kommer dom in, Marcus med Liam i famnen och han utbrister (återigen Marcus, inte Liam): Hörde du inte hur han skrek? (Eh, näh, vaddå - jag bloggar ju?) Liam har tydligen fastnat med svansen i dörren och skrikit som en stucken gris. Panik. Rädsla. Är det så här det är att vara småbarnsförälder? Letar efter källan till smärtan på min lilla bäbis. Ser blod.  Är den av? Ser paniken hos Marcus. Nej, verkar inte vara trasig. Ringer mamma. Får till svar att göra ett eget bandage. Klipper en strumpbyxa (vilken ska jag välja? Inte de lila - de vill jag kanske ha på mig igen). Säger åt Marcus (något vit i ansiktet) att hämta tejp. Maskeringstejp och nylonstrumpa ska väl få Liam att sluta slicka blod? Håll Liam, säger jag sammanbitet och försöker få "bandaget" på plats. Ja! Sådärja. En godis till Liam och en suck av lättnad hos oss. Liam reser sig och bandaget trillar av.

Nu ligger han iallafall i soffan och ser lugn ut. (Liam alltså, inte Marcus) Andra krisen är avklarad (den första - när analkörtlarna var fyllda med vätska behöver vi inte gå in i närmare detalj på). Om han har ont i morgon trippar jag över till veterinären så de får kika på det, men puh.

Jag tror inte jag vill ha barn.

Liam blir lätt väldigt manisk i sina "leksaker". Sist var det en stor isbit som han bar från pappa och hem, och som han absolut ville ta med sig in i trapphuset. Och tidigare idag var det ett stort cykeldäck som han frenetiskt försökte döda. Och han ser faktiskt lite mordisk ut, men jag kan försäkra er om att han egentligen är väldigt snäll, bara lite ivrig?

Ser även att han behöver klippa klorna igen. Damn.

Han tycker också att han får alldeles för lite mat:



Men vi tycker nog mest att vi behöver träna bort hans tiggerier...